Vågar man sedan också hoppas att framgångarna följer med upp till seniorerna, med ett damlandslag som kan utmana även där inom några år? En dröm för god att vara sann, men hoppet är det sista som lämna människan (som Stefan Holm brukar säga).

Kolla in tävlingens hemsida, och svenskornas sida i synnerhet.

Riktigt stor humor!

Riktigt rolig film!

Framtidsutredningen slår fast att Stockholmarna år 2030 kan antas vara 950 000 personer. Idag är vi ungefär 770 000 personer. Det innebär en ökning på nästan 200 000 personer, eller en knapp femtedel. Byggandet av bostäder, som redan har varit en politisk prioritet under lång tid nu, är också en av få frågor som faktiskt påverkar alla som bor i Stockholm. Har man ingen lägenhet nu, är det naturligtvis en viktig fråga att beståndet hålls uppe. Har man redan en egen lägenhet, är det många som håller ögonen öppna efter en större lägenhet eller ett bättre läge att flytta till. Kanske vill man byta upp sig, eller ner sig, beroende på livssituation. Har man en bostad redan är det också fullt möjligt att man påverkas av nya bostäder i sin näromgivning.

Pratar vi om innerstaden påverkas dessutom hela kommunen, ja i princip stora delar av regionen, av vad som där sker. Stockholms innerstad är en av få platser i regionen som en mycket stor andel av befolkningen ständigt återkommer dit, även om de bor långt utanför tullarna. Stockholms innerstad och hur där ser ut, är själva sinnebilden av en politisk fråga de allra flesta har en åsikt om.

Mitt eget parti, Miljöpartiet de Gröna, har dock tagit plats i baksätet i denna fråga. Om väljarna uppfattat något om vår bostadspolitik så är det att vi är emot. Oklart vad vi är emot, men emot är vi. Vårt främsta budskap i denna frågan är att vi är för bevarandet av ”de gröna kilarna”, som om någon faktiskt visste vad det är för något…

Jag tycker det är synd. Inte bara för att det är absurt att vi släpper en av de viktigaste Stockholmsfrågorna till andra att visionera om. Det är också strategiskt onödigt att reducera oss själva till simpla nejsägare. Vi borde istället driva egna visioner, om var och hur människor ska bo 2030.

Kampen internt har tidigare stått mellan förtätning och utbredning. Tidigare var, såvitt jag uppfattat det, idén om att breda ut staden, bygga nya stadsdelar, den förhärskande idén. Denna idé försvann dock med argumentet att transporterna måste minimeras. Istället accepterades förtätningen som princip, med det (ganska stora) undantaget att grönområden, fritidsområden (t.ex. bollplaner) ska fredas. Problemet blir att det då inte blir jättemycket kvar att bygga på.

Ett annat problem med förtätningen är att man duttar här och där. Det krävs väldigt många byggprojekt för att nå upp till en ganska liten mängd nya bostäder. Det tar mycket byråkrati i anspråk, och gör också att varje projekt får lite mindre uppmärksamhet och blir lite sämre än det hade kunnat bli. Ibland innebär det också att slutresultatet passar dåligt in i omgivande, redan befintlig, bebyggelse. Sådant är olyckligt, och onödigt.

Visst ska man fortsätta att leta plättar och rum som inte används till något väsentligt, för att göra om dessa till bostäder och rum att leva i. Men det räcker inte.

Jag tycker ekvationen är ganska enkel. Vi gröna vill använda så lite plats som möjligt för så många bostäder som möjligt. Samtidgt vill vi att de områden som skapas ska vara livsbejakande och ha grönområden, sociala rum och fritidsytot att nyttja. Då är det inte duttande med småhus vi ska satsa på, utan större byggprojekt, med höga hus.

Fördelen med att satsa stort är att till att börja med kan avgränsa behovet till ett betydligt mindre antal byggprojekt. Det innebär dels att man kan satsa helhjärtat på dessa, men också att man i betydligt mindre utsträckning stör de som redan bor i staden. Istället för att ständigt ha nya byggprojekt runt knuten kan man andas ut medan de stora byggprojekten färdigställs.

En extra stor fördel med större byggprojekt är förstås också att det blir lättare att bygga riktigt högt i helt nya områden, än att bygga högt mitt i befintlig (och låg) byggnation. Riktigt höga hus kan ju gärna omges med något mindre höga, men ändå ganska höga, byggnader, för att fylla ut och göra det mesta av området.
target=”new”
Eller som Axel Pontvik säger i SvD (angående tillbyggnaden av stadsbiblioteket, men som jag tycker är allmängiltigt):

–När man gör något, då ska man dra på. Då ska man skapa frihet att göra något stort, och intressant och ballt, som inte behöver kompromissa med en känslig världsarvsmiljö. Det här kompromissandet är så stockholmskt.

Jag vill att Stockholm våga bygga högt. Och inte feg-högt såsom tolv våningar vid Klarabergsgatan. Jag pratar om hus på omkring 40-50 våningar, riktiga skyskrapor.

Vad människor inte ser, tror jag, är att skyskrapor inte behöver vara gråa fyrkantiga saker, arkitekturen går trots allt framåt. Malmös egna Turning Torso är ju ett underbart exempel på det. S:t Mary Axe i London är ett annat. Missa inte heller Torre Espacio i Spanien.

Tittar man på arkitektoriska idéer som inte förverkligats än, men som planeras, blir det ännu roligare och än mer intressant. I Dubai planeras dansande hus. Hamburgs nya konserthus liknar ett skepp på väg ut (se också här). För den kommande Hyllievångsskrapan i Malmö fanns en rad häftiga förslag, där man naturligtvis valde den tråkigaste.

Men framför allt, vilket jag tycker är det intressanta för miljöpartiet, så finns det möjligheter att inkorporera grönskan in i skraporna. I Bombay planeras en skrapa där halva höjden tas i anspråk av grönområden. I Sverige skulle man kunna tänka sig att det om vintrarna istället är olika ljuskonstellationer, för att lysa upp i mörkret. Också i Los Angeles låter man grönområdena komma in i byggnaden på ett naturligt sätt.

I Kina går man längst. Istället för ett Central Business District planerar man att mynta begreppet Green Central Business District, med ett område där verkligen miljön byggs in i konstruktionerna.

Från skyscrapernews.com:

”The mountain peaks are designed as high density accommodation whilst the green areas inbetween are the ”living machine” renewable energy and providing water. An underground rootzone is planned to act as a natural cleaner for the wastewater generated by inhabitants that will then flow into the Yangtze River and Jialing River.

Each of the mountains is linked up with a series of bicycle and pedestrian pathways and an extensive public transport system in an attempt to make the motorcar redundant with the highlight being a 5.5 km long monorail loop that will link up the main points of each of the nine neighbourhoods.

Everything in the area will be planned with a hexagonal distance grid like a honeycomb to be within easy walking distance of everything else and every occupant will be no more than five minutes walk from a monorail station.

This efficient planning regime for the project will reduce the energy requirements by 22% whilst at the same time providing no less than 11% of the total requirements from renewable sources. The buildings even have padoga style roofs and are massed to drive down wind gently to allow the windmills to create energy.

The site of the project occupies 2.2 square kilometres of space and can take up to 15.4 million square metres of new development. 60% of this will be new office space, 25% housing, 15% retail and 5% dedicated to power generation.

It’s intended that a third of the total site will be entire green. Having been conceptualised as a closed loop, it should be difficult for cars to even enter so little groundspace is needed for roads. Instead nature can exist between buildings without being paved over to carry massive traffic levels.”

Vision 2030 är en vision, då kan man inte vara helt tyst om bostäderna. Lagom till Pride, önskar jag nu att Miljöpartiet kom ut ur bostadsgarderoben!

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, skyskrapor, stadsmiljö, miljö, miljöpartiet
Pingat till intressant.se

Westerståhl menar att objektiviteten står på två ben – saklighet och opartiskhet. Dessa två står sedan i sin tur på varsina två ben. Sakligheten kräver sanning och relevans. Opartiskheten kräver balans och en neutral presentation.

Hadenius & Weibull skriver:

”[Westerståhl] utgick inte ifrån någon absolut objektivitet, men menade att det som vi brukar kalla objektivitet innehåller fyra huvudkrav på nyheter: sanning, relevans, balans och neutral presentation.”

Definitionen rör objektivitet inom nyhetsjournalistik i allmänhet, snarare än medborgarjournalistik, men det är ändå relevant att jämföra med Magnus Tankar, bloggen vars upphovsman Magnus Ljungkvist fick pris som ”medborgarjournalist”. Diskussion har uppstått om han, som politiskt aktiv socialdemokrat, verkligen kan betraktas som journalist. (Se exempelvis mitt tidigare inlägg för fler bakgrundslänkar.)

Objektivitetsdefinitionen handlar om hur begreppen ”saklighet” och ”opartiskhet” skulle tolkas, och om dessa begrepp inte är relevanta för medborgarjournalistiken så finns det ju skäl att ifrågasätta hela genren…

Sanning
Sanningskravet är, skriver Hadenius & Weibull, överordnat de övriga. Om en nyhet är osann spelar det ju faktiskt ingen roll om den är relevant, balanserad eller neutralt presenterad. Vi kan väl också, för sakens skull, utgå ifrån att det Magnus Ljungkvist skapar i sin påstått medborgarjournalistiska roll är sant. Hittills finns det ju dessutom inget som tyder på motsatsen.

Relevans
Också relevanskravet kan vi checka av till Magnus Ljungkvists fördel. När Westerståhl skulle mäta relevansen hos Sveriges Radio jämförde han deras nyheter med andras nyheter, och ansåg en avvikelse vara en bristande relevans. Det är ju inte direkt svårt att problematisera den metoden, men det finns också stora poänger med den. Åtminstone ett par av Magnus Ljungkvists reportage har ju de facto givit genklang i en lång rad andra medier, så därmed är det inte fel att anse relevanskravet uppfyllt.

Balans
Därför kan vi konstatera att hela saklighets-kravet är uppfyllt. Det är en bra bit på väg, visst, men kravet på opartiskhet kvarstår.

Det är också i dessa två delar som ”Magnus tankar” får stora problem. Angående balansen skriver Hadenius & Weibull:

”En opartisk nyhetsförmedling måste också vara en balanserad sådan. Den skall ge olika parter utrymme och den får inte förtiga vissa händelser. Den skall inte ge plats endast åt vissa delare av ett partis totala utbud.”

Hadenius & Weibull skriver visserligen också att det alltid är svårt att upprätthålla detta, stundtals är det rentav omöjligt. Men Magnus Ljungkvist försöker ju faktiskt inte ens. Han skriver uteslutande om sådant som är negativt för borgarna. Hans mål är inte att visa en mångsidig och balanserad bild av borgerligheten eller politiken i stort, utan att publicera sådant som skadar borgarna eller skyddar/rättfärdigar hans eget parti.

På Magnus Ljungkvists huvudsida kan under en flik se de inlägg Magnus Ljungkvist själv benämner ”bloggreportage”. Totalt är det nio reportage. Tre av dem, skrivna innan valet 2006, är mer debattartiklar än reportage, men man kan konstatera att de är skrivna som motattack mot en signerad ledarartikel av Niklas Ekdal, som i stor utsträckning riktar sig mot socialdemokraterna. Inte minst i den tredje av Magnus Ljungkvists motartikel märks det att han försvarar sitt eget parti.

I Magnus Ljungkvists självutnämnda bloggreportage från efter valet blir partiskheten ännu tydligare. En artikel handlar om hur Edvard Unsgaard, vid publiceringstillfället nyligen utnämnd till Fredrik Reinfeldts nya pressekreterare, i sitt tidigare yrke som journalist vid Sveriges Radio varit partisk i sin rapportering. Magnus Ljungkvist skriver att Unsgaard varit påtagligt mindre kritisk mot borgerligheten än mot den sittande regeringen.

Efter artikeln om Unsgaard följer två artiklar med avslöjandet om Maria Borelius inkomster och fastighetsaffärer. Dessa är också, naturligtvis, tydligt riktade mot den nytillsatta borgerliga regeringen.

Till sist kommer tre artiklar om utredningen kring den dåvarande regeringens agerande i samband med Tsunamikatastrofen. Artiklarna går ut i tydligt försvar för diverse saker den vid tidpunkten avgångna socialdemokratiska regeringen anklagas för. Exempelvis skriver Magnus Ljungkvist att tsunamibanden erbjöds katastrofkommissionen och att det alltså inte alls var någon mörkläggning av dessa, som påståtts.

Oavsett om man räknar de tre artiklarna från före valet eller inte, kan man alltså konstatera att kritiken mot de egna lyser med sin frånvaro. Rapporteringen är uppenbart ensidig och balanskravet är inte uppfyllt i Magnus Ljungkvists reportage.

Neutral presentation
Inte heller kravet på en neutral presentation uppfylls. Hadenius & Weibull skriver:

”Kravet på neutral presentation torde vara obestridligt för den som eftersträvar en opartisk nyhetsförmedling. Journalisten kan inte tillåtas att genom värderande attribut eller på annat sätt ta ställning för eller emot den ena parten. Han/hon får inte använda den ena partens propagandavokabulär.”

Magnus Ljungkvists reportage är fyllda med värdeladdade ord och skrivna på ett uppenbart politiserande sätt.

I artikeln om Edvard Unsgaard skriver Magnus Ljungkvist:

”Den 29 juli genomför Unsgaard en större intervju med Fredrik Reinfeld, mannen som han två månader senare ska jobba som pressekreterare för. Frågan måste ändå få ställas, diskuterade de en eventuell anställning under denna intervju?”

Ett förfarande som påminner om Fox News sätt att miskreditera människor de inte gillar genom att maskera insinuanta påståenden som frågor, av typen ”Är Hillary Clinton djävulen?”.

Artikeln ”Boreliusavslöjandet” är fullständigt nerlusad med värdeladdade ord och uttryckssätt, nedan fetade av mig:

”Lördagens avslöjande om ministrarna som betalat sin hemjälp svart, Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius, kan man ta som utgångspunkt när man vill begripa vilka som ska hjälpas av pigreformen, det som på nysvenska kallas avdragsrätt för hushållsnära tjänster.”

Borelius angav som anledning till att hon betalat hemhjälpen svart att hon inte haft råd. Magnus Ljunkvist skriver att han gjort sin granskning ”för att alla ska kunna bilda sig en uppfattning om hennes syn på vid vilken inkomst man inte har råd att betala skatt för de tjänster man köper.”

Det politiskt laddade sätt att beskriva verkligheten fortsätter:

”Tar man Borelius medelinkomst, 382 960 under detta decennium och ställer det i relation till borgarnas föreslagna skattereduktion med maximalt 100 000 om året betyder det att Borelius anser att man inte har råd att betala vitt för hemhjälp om man tjänar minst 283 000 kronor om året, ens efter att pigavdraget är infört. Ännu märkligare blir det om man också räknar in hennes mans inkomster i ekvationen. Deras gemensamma medelinkomst under 90-talet var 1 674 864 kronor eller 139 572 kronor i månaden. Då vi har också fått en intressant definition på vad regeringen menar är vanligt folk, det är de hushåll som tjänar mer än 131 239 kronor (!) i månaden (1 574 864/12). För det måste väl vara det Reinfeldt menar när han säger[...]”

Hela påföljande två stycken skulle kunna fetas som politisk argumentation, men jag låter det vara, ni upptäcker nog den icke-neutrala presentationen själva:

”Hur det ovanliga folket, det med normala eller låga inkomster, ska bete sig vet vi inte riktigt, man kan anta att de bekymmerslöst kan betala sin eventuella hemhjälp svart så länge de inte siktar på att bli statsråd. Hur ska man annars tolka det faktum att Reinfeldt ger absolution med argumentet att Stegö Chiló och Borelius inte planerat att bli statsråd?”

samt

”Alltså, fritt fram för småbrott om man inte vill bli statsråd, fast även då blir man förlåten. men var går gränsen? Fortkörningar och skattebrott är undantagna, hur är det med bidragsfusk och förskingring, eller kanske ringa misshandel? Eller kan man begå vilka brott som helst så länge man inte åker fast?”

I den uppföljande artikeln som heter ”Borelius, Falsterbo och Kanalöarna”, fortsätter det efter ett samtal med Borelius pressekreterare Markus Sjökvist:

”Jag har inte hört något av Sjökvist nu på ett bra tag och börjar tvivla på att han ringer.

Det finns inte nödvändigtvis något brottsligt i att äga ett hus genom ett bolag på Kanalöarna. Men man kan fråga sig vad som är den tänkta nyttan med det? Det hör ju ändå inte till vanligheterna att medelsvensson köper hus genom bolag på Kanalöarna, det är nog betydligt vanligare hos en överklass som gärna ägnar sig åt skatteplanering. Vad som döljer sig bakom detta kan bara Maria Borelius svara på och kanske Markus Sjökvist, om han ringer.”

Mycket effektiv politisk retorik. Men det har inget att göra med journalistik. Ändå var det just dessa artiklar för vilka Magnus Ljungkvist blev prisad ”medborgarjournalist”.

Andra bloggar om: politik, samhälle, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist, media, pr, mediekritik
Pingat till intressant.se

Ett av huvudargumenten för Ljungkvists försvarare var att han inte sitter i beroendeställning, eftersom han inte bloggat på arbetstid, samt inte fått betalt för vad han gjort. Jag tycker argumentet tyder på någon sorts missförstånd. Beroendet är ju inte endast och enbart knutet till avlöning, utan är en del av trovärdigheten för artikeln, journalisten och/eller mediet det publiceras i.

Kanske vore det rimligare att prata om tendens snarare än beroende, möjligtvis gör det idén bakom tydligare. Torsten Thurén, docent i journalistik vid JMK, har skrivit en utmärkt bok som heter ”Källkritik”. Den handlar i och för sig mestadels om hur den som upplever en källa (till exempel en journalist eller forskare) ska vara källkritisk. Men mycket av innehållet är viktigt också för journalisten i sig. Om läsaren inte kan betrakta journalisten som trovärdig ur ett källkritiskt perspektiv är ju mycket av journalistens egna arbete förgäves.

Thurén skriver, angående tendens:

”När den som sprider information själv är part i målet, finns det anledning misstänka att han eller hon låter sina egna intressen gå före sanningen. Källan är partisk, tendentiös, eftersom den har intresse av att ge en falsk bild av verkligheten”.

Vad som ligger i bloggarens intresse är avgörande för tendensen, beroendet. Magnus Ljungkvist har ett uppenbart intresse av att skada borgerligheten, och ett lika uppenbart intresse av att skydda socialdemokraterna. Magnus Ljungkvist kan därför förväntas låta egenintresse gå före sin påstått journalistiska gärning, och kan sålunda inte betraktas som utan vidare trovärdig.

Därmed inte sagt att allt han skriver kommer vara direkt lögn. Men det kommer alltid bara vara en ensidig bild, en partsinlaga. Som måste granskas innan den kan accepteras.

Det som verkar vara det främsta argumentet mot detta, åtminstone hos Magnus Ljungkvist själv men även hos Johan Sjölander, är att alla journalister är partiska och har intressen som styr deras arbete. I boken ”Så arbetar en journalist” av Amnestål m.fl., tas denna problematik upp redan i det första kapitlet: ”Det journalistiska uppdraget” av Olle Stenholm. Han skriver:

”Man kan med jämna mellanrum höra både journalister och andra som deltar i mediedebatten utbrista ’Det finns ingen objektiv journalistik!’ De brukar därvid pusta och flämta som om de huggit sig igenom en förseglad ekport av åttatumsplank. I själva verket har de just slagit in en vidöppen masonitdörr.

Det är klart att det inte finns någon objektiv journalistik. All journalistik bygger på val. Vad av innehåll: vad ska vi skriva om? Val av metod: hur ska vi tackla ämnet? Val av form: hur ska vi presentera? Alla dessa redaktionella val bygger på värderingar. De viktigaste av dem är förhoppningsvis medvetna. Många är nog intuitiva, omedvetna. Alla är subjektiva. Det ligger i sakens natur. Men det vore fullständigt befängt att därav dra slutsatsen att det inte finns någon saklig journalistik och att det inte lönar sig att sträva efter att rättvist redovisa olika åsikter och värderingar.”

Där har vi det som måste vara grunden för all trovärdighet inom journalistiken, inte personer fria från subjektivitet eller intressen, utan människor som accepterar sin subjektivitet och aktivt arbetar med det. KG Bergström har varit någorlunda högt uppsatt moderat, men han har visat att han håller journalistiska principer över gamla lojaliteter. Janne Josefsson ifrågasattes efter sitt avslöjande i moderaternas valstugor 2002. Han kritiserades för att hans vänstersympatier hade avgjort måltavlan och timingen i reportaget. Kanske var det därför han därefter riktade blicken mot vänsterpartiets, och gjorde reportage om deras förflutna. Säga vad man vill om KGB och Janne Josefsson, men de anstränger sig i varje fall för att slå åt båda håll, just för att behålla sin trovärdighet.

Magnus Ljungkvist kan naturligtvis göra samma sak. Skulle han gräva upp skit om ett framtida socialdemokratiskt statsråd, eller kanske redan nu fälla ett av sina egna landstingsråd med ett scoop, så skulle också hans trovärdighet öka.

Naturligtvis är det fullt möjligt att Magnus Ljungkvist också kommer att göra detta. Men det skulle vara förvånande, och det är också där beroendet kommer in. Det är, med tanke på Magnus Ljungkvists arbete och aktiva partimedlemskap, helt enkelt inte sannolikt att han skulle slå lika hårt, om alls, mot sitt eget parti som han gör mot borgarna. Det gör att hans trovärdighet sjunker, och att han utesluts från Center for Citizen Medias definition av medborgarjournalistik, som exempelvis Krohnman och Leman refererar i sina debattinlägg.

Till sist kan man naturligtvis diskutera den CCM-definitionen. Det tycker jag också att man ska göra. Men oavsett vilken definition man föredrar, av begreppet medborgarjournalistik, så måste trovärdighet vara en grundbult i varje sådan definitionen. Och då utesluts Magnus Ljungkvist likförbannat.

Andra bloggar om: politik, samhälle, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist, media, pr, mediekritik
Pingat till intressant.se

-Elvira Fattigan i Dunderklumpen från 1974.

Johan Sjölander (s) är Hässelbys antagligen mest lästa bloggare. Han har nyligen kommenterat samma Manpower-enkät som Zaida också skrivit om. Båda kommentarerna är läsvärda, på olika sätt. Johans kommentar är riktigt rolig, Zaidas tänkvärd.

Från debattartikeln:

”Center for Citizen Media ställer följande kriterier för medborgarjournalistik:
*accurate (korrekt)
* reliable” (pålitlig)
* independent” (oberoende)

En medborgarjournalist arbetar själv med sin egen trovärdighet (disclose) genom att avslöja sin egen ställning, finansiella intressen, arbetsgivare och andra intressen personen i fråga kan tänkas ha. Är inte dessa krav uppfyllda pratar vi inte om medborgarjournalistik, men det kan likväl vara god pr.”

Debattartikeln kritiseras av bland andra Jonas Morian, Beta Alfa och Deep|Edition.

Jonas Morian skriver:

”Det är, som Göran Persson anmärkte under sitt framträdande i Almedalen i förra veckan, uppenbarligen svårt för en del att hålla två tankar i huvudet samtidigt. För sanningen är ju den att det är fullt möjligt att jobba som pressekreterare, busschaufför, lärare – eller vad som helst – och samtidigt ägna sig åt medborgarjournalistik. Det är en del av definitionen av begreppet; att det journalistiska arbetet inte är avlönat utan just en fritidssysselsättning.”

Är det viktiga i definitionen av medborgarjournalistik verkligen att det ”inte är avlönat”? Kan en reporter på Dagens Nyheter gå hem, blogga på sin fritid och därmed bli ”medborgarjournalist”? Är han inte bara samma sorts journalist som han var under dagen? Nej, jag gillar nog Center for Citizen Medias definition bättre. Och den utesluter Magnus Ljungkvist.

Både Jonas Morian och Deep|Edition fokuserar på att Magnus Ljungkvist gjorde avslöjandet under sin fritid. Deep|Edition skriver så här:

”Problemet är att de försöker att få Ljungkvists bloggande att låta som något som är beställt av hans arbetsgivare. ”

Jonas Morian skriver i en kommentar i diskussionen efter sitt inlägg:

”Jag vet inte hur det funkar i andra partier, men jag kan intyga att i socialdemokraterna så är landstingsgruppen i Stockholm inte det minsta intresserade av att deras pressekreterare ägnar tid och möda åt att blogga om ett borgerligt statsråd som inte påverkar landstingdfrågorna ett dyft. Att nu återigen försöka hävda att Ljungkvist bloggat eller bloggar på uppdrag av det socialdemoktiska partiet är bara patetiskt.”

Jag förstår inte denna upptagenhet med att Magnus Ljungkvist arbetsgivare inte beställt grävjobbet. Det har väl inte med saken att göra? En journalist, även en medborgarjournalist, måste vara oberoende. Man kan inte oberoende skriva om politik när man är aktiv i och anställd av landets största parti. På samma sätt som de busschaufförer och lärare Jonas Morian pratar om ovan inte kan skriva om saker de har bindningar till, och fortfarande vara trovärdiga utan närmare granskning.

Jonas Morian håller inte med om detta:

”Men en story är en story, oavsett källa eller avslöjare.”

Och det kan man ju hålla med om. Men det finns en anledning till att Morian är så mån om att Magnus Ljungkvist ska få vara medborgarjournalist. Det är för att en sådan titel och en sådan beskrivning av vad Ljungkvist gör är trevligare än andra, men lika sanna, titlar. Fredrik Malm konstaterar:

”Ingen är förbjuden att blogga. Ingen är tvingad att läsa. Men att hävda att något är ‘medborgarjournalistik’ när det i praktiken är partipolitisk negative-campaigning är väl ändå att skarva lite väl mycket?”

Jag håller helt med Fredrik. Det är fult att använda en titel som ”medborgarjournalist” enkom för att det ger mer trovärdighet. Det är tydligt för alla att Magnus inte gräver fram saker som skadar hans eget parti. Hade det varit en socialdemokratisk regering hade Magnus Ljungkvist knappast grävt fram skandaler för dessa ministrar. Han kommer garanterat inte rapportera om fuffens grejer som Mona Sahlin tar för sig, eller någon annan sossehöjdare.

Om det prompt ska kallas för någon typ av journalistik, så borde väl inte heller medborgarjournalist vara vad Magnus Ljungkvist eftersträver. Med borgarna är han ju verkligen inte. Magnus Ljungkvist är en motborgarjournalist, och är inte det fint nog för en sosse?

Andra bloggar om: politik, samhälle, medborgarjournalistik, Magnus Ljungkvist, media, pr
Pingat till intressant.se